FÖR ÖVRIGT: ett år med psykofarmaka heja heja friskt humör

Det här började som en serie tweets, men det blev för långt så det blir ett inlägg här. 

Wow, i veckan har jag firat ett år med psykofarmaka, och det här året har verkligen förändrat mitt liv.

Jag mår fortfarande skit ibland, men att få må skit utan att bli helt förstörd av ångest är fan en ynnest. En liten promenad i parken, nästan. En jobbig promenad, men på en rimlig nivå.

Bara det att att kunna dricka kaffe, eller vara lite hungrig, eller kunna se på It’s Always Sunny in Philadelphia utan att bli sjuk av ångest. Helt sjukt ju?

Eller att få lägga sig för att sova utan att behöva gråta och djupandas när man inte ens får veta varför man mår som man mår. Vilken fest va???

Att det finns något som verkligen hjälper när inget annat gjorde det, när jag var som mest desperat, det är verkligen helt sjukt och har varit avgörande för mig.

Innan jag provade antidepressiva mot min ångest var jag väldigt motvillig, och jag försökte verkligen allt för att må bättre. Jag gick till psykolog, jag tränade regelbundet, jag försökte meditera, jag gjorde yoga och jag försökte RÖVEN av mig, men ingenting hjälpte.

Det som till slut fick mig att komma över skräcken för medicin mot psykisk ohälsa var när det inte ens hjälpte att springa en runda, jag bara grät och grät, hela rundan. Trevligt. Och det enda som ens lindrade paniken lite lite litegrann blev saker som att planera min egen död eller skära mig??? Gud livskris, vem hade jag blivit. Tradiga klychor när man tänker på dem, men väldigt läskiga när man kommer på sig själv med att själv göra dom. 

Då gick jag i alla fall till doktorn, samma som jag sagt att jag "INTE VILL HA MEDICIN JAG VILL BARA HA REMISS TILL PSYKOLOG" till. Jag trodde att han skulle försöka trycka in medicin i käften på mig, men han skulle ICKE lyckas. Han gjorde som jag bad om. Men den här gången gick jag alltså dit och sade "OKEJDÅ NU KÖR VI MEDICIN FÖR ANNARS KOMMER JAG DÖ". Och vi körde. Jag fick Escitalopram. Efter första månaden av fullkomligt helvete (japp, det blir sämre de första 4-6 veckorna, lolol som om det behövdes men aja ok) så kunde jag sedan, plötsligt, äntligen få LEVA. Jag fick andas och jobba och prata med människor utan att få panik och ångest och vara allmänt paj. Och det var först när jag var utan ångest som jag insåg hur mycket den tidigare fått styra och definiera mig.

Ok, jag säger inte att alla ska börja med antidepressiva eller vad det nu kan vara. Jag vet att många som kanske får höra att de behöver eller bara MÅSTE PROVA, verkligen inte vill. Det är fine, du ska inte göra våld på dig själv. Men jag vill ändå säga att om du provat allt annat och inget hjälper, då behöver du inte vara rädd.
   Det förändrar inte din person, du blir inte avtrubbad (blir du det ska du byta medicin), och du blir inte någon annan. Ångesten ska inte vara en del av din personlighet, den är ingen härlig vän som du ska hålla fast vid som har tagit dig dit du är idag. Du har tagit dig dit du är TROTS den. Och kan du på något sätt få slippa den, och äntligen kunna få lov att vara dig själv för kanske för första gången i livet, då rekommenderar jag dig att ta den.

När jag fick medicin utskrivet första gången sade jag till doktorn "HEY BARA SÅ DU VET VILL JAG INTE GÅ PÅ DETTA FÖR ALLTID OKEJ, DET ÄR BARA NU". Jag tänkte jag är ju inte en sån som behöver sånt här egentligen, jag är ingen tönt som inte kan lösa mina problem OKEJ. Och han sade "Aboslut, vi ses om ett halvår och så sätter vi upp en plan för hur du ska kunna sluta i rimlig takt". 

Och jag kom dit ett halvår senare och sade hej vet du vad, jag har ändrat mig. Jag vill inte sluta, för jag mår jättebra och jag vill inte sluta med det, och jag kommer väl vilja sluta med det någon gång men inte nu så får jag snälla fortsätta. Och han sade "det är klart jag ska fortsätta då, om jag känner så". Och han sade att jag inte ska se det som ett misslyckande, utan att jag ska se på det som att jag har en vanlig vitaminbrist, så det här är ett tillskott som jag behöver för att fungera. Inget konstigt med det.  

Så det är väl det jag vill säga till andra. Att det är ingen fara. Psykofarmaka tar inte bort några problem utöver ångesten, det är inget plåster som läker hela livet, såklart. MEN. Det kan göra att du äntligen får kraft att hantera andra problem på riktigt. Du är fortfarande du, inte en svagare eller sämre version, utan kanske bara närmre den du är på riktigt, när du inte förtärs av ångest.  
   Jag brukar inte vilja pracka på andra min livsstil, men jag har haft för många i mitt liv som mått alldeles för dåligt, för många som inte orkat längre och till slut inte sett någon annan utväg än att ta livet av sig, och jag vill aldrig att det ska hända igen. Jag vill aldrig behöva inse att någon så nära mig mått så dåligt, och jag kunde inte göra något. Det är för hemskt och sorgligt och jag vill inte inte inteinteinteinteitnei det. 

Så. För somliga funkar medicin, för andra inte. Det är inte farligt att prova, och för mig har det varit alldeles jävla underbart. 
OK PUSSHEJDÅ